tisdag 27 februari 2018

Nåt slags besked

Daniel fick påse på magen, och den nya läkaren tyckte det va konstigt att han inte fått det tidigare eller begärt det själv. Men hur ska en veta att det är så illa att det behövs om läkaren tycker allt ser bra ut och en själv tycker vardagen är helt ok med vad den en gång var?
Sån fantastisk grej det här, påse på magen, att det går och fungerar så bra! Iaf för Daniel.
Sedan blev det för honom att åka upp till Umeå för att få ta bort tumören som växte på tarmen, han skulle vara en mycket bra patient för operationen.
Dom öppnade och stängde i princip. Öppnade hela buken och spolade med varm cytostatika.
Tumören hade spridit sig till bukhinnan så Umeå kunde inte göra mera. Han skulle få åka hem och läka, vänta på besked från ett större sjukhus för en operation.
Såret läkte jätte fint och vi hann vara familj ett tag. Han byggde, körde traktor, lekte med Hjalmar och vi hade det fint.

Han fick tid på Karolinska för operation, några veckor efter den första bara. Han åkte själv, jag hade ingen möjlighet att följa med eftersom nån måste vara hos Hjalmar oxå.
Det har slagit mej nu hur fruktansvärt rädd han måste varit, vilken ångest han bar på. Men för att skydda mej och i långa loppet hela vår lilla familj sa han inte mycket om den. Men han pratade bla med våran fantastiska präst om det, så han höll det inte inom sig.
På karolinska öppnade dom buken igen, i ungefär samma snitt, och stängde. Det hade spridit sig för mycket för att ens kunna göra något. Så planen blev att komma hem, läka det nya såret och sedan börja med cellgifter för att minska på tumörerna och sedan kunna operera.

Den första tiden hemma va helt ok och vi kunde göra saker, och Daniel kunde pyssla själv. Men såret ville inte läka, kanterna gick mer isär än ihop. Han hade ont, magrade men höll hoppet uppe. Men när han oxå fick feber och fick åka in med ambulans och va inlagd långa tider så började det bli otroligt jobbigt. Min räddning heter Hjalmar, hade inte han funnits då och nu hade nog även jag valt många saker annorlunda.
Daniel fick cellgifter en gång, men efter det va han i för dåligt skick för att få det. Kroppen krympte medans magen växte. Han hade mycket vätska och blev tömd på flera liter, 10 liter första gången, flera gånger. Jag brukar tänka att han såg ut som en badboll med stickor till armar och ben.
Sista månaden låg han inne och det blev tal om att han skulle flyttas till ett hem. Daniel ville inte komma hem, och jag visste inte om jag skulle kunna ha honom hemma. Ingen av oss ville att Hjalmar skulle behöva ha som ett sjukhus hemma och Daniel ville inte ligga oss till last.
Förstår att det låter hemskt i era öron att vi inte ville vara tillsammans hela tiden den sista tiden. Det ville vi ju på ett sätt, men jag tror att det hade gjort det ännu jobbigare för oss alla.

Vi pratade tidigt i den här processen om det jobbigaste, om det skulle hända vad gör vi, hur gör vi. Vad är viktigast, vad sköter sig själv, vem tar vi till hjälp osv.
När vi sågs, jag och Daniel, en vecka innan han gick bort så hade det kommit ett lugn i hans ögon och i hans kropp. Och jag minns hur han sa att nu lämnar jag över Hjalmar till dig för jag kan inte vara en pappa nåt mera nu. Det gjorde ont, för han kommer ju alltid vara Hjalmars pappa, alltid.
Att vi sågs alla tre sista dagen i hans liv va fint, jag behöver inte tänka att faan varför åkte jag inte och besökte honom igen och igen. Och att avskedet inte va hej då, utan: vi ses på onsdag.

Min man skulle fylla 34 år, men han fick somna in dagen innan. Den första maj 2016 tog det slut på hans onda och svåra tid. Det tog knappt 6 mån från att karusellen börja tills att han tog sina sista andetag. Det gick otroligt fort, jag tror inte jag hann med. Fast ändå tycker jag att jag gjorde det. Sorgen har bara börjat och än är det mycket att ta hand om, inte bara ta hand om mig och Hjalmar, fast det är ju det viktigaste.

1 kommentar: