Ett steg till

Jo nu har det verkligen börjat dra i alla kugghjul som finns runt mej och min väg tillbaka till arbete och en social status, kan man säga så?
Jag hade ett första möte med både FK och Arbetsförmedlingen idag. Jag har haft sån ångest, varit så nervös och varit på väg flera gånger att ställa in. Att klara mej själv! Men det vet jag ju att jag inte kommer göra. Så jag bet ihop, tårar trängde bakom ögonlocken, men jag åkte.
Min kontakt på FK mötte mej och så fick vi komma in till en äldre kvinna. Hjärtat bankade och jag trodde hon skulle va barsk, sur och tvär men det var hon inte. Utan lugn, saklig med en liten glimt i ögat.
Inget blev bestämt idag utan det var mer som ett info möte om vilka vägar vi kan ta.
Det ena är att komma till ett ställe som heter Startpunkten, där jag får börja med ett par timmar i veckan och sedan succesivt öka på för att se hur mycket jag orkar innan hjärnan och kroppen säger stop.
Där får jag vara max tre månader. Jag kommer få vara på en avdelning där det lagas möbler bland annat, den textila avdelningen.
Sedan det andra alternativet är ett annat ställe där jag under några veckor får gå igenom olika intervjuer och fylla i massa frågor osv. (fattade jag det som) för att sedan få komma iväg och kolla olika arbetsplatser och möjliga ställen för arbetsträning. Detta kommer vara minst 6 månader och max 18 månader.
Så antingen kan jag hoppa på alternativ två direkt, eller ta alternativ ett för att sedan ta alternativ två.
Just nu hänger allt på om jag får milersättning för alternativ ett, annars blir det direkt till alternativ två.
Det känns bra och mötet kändes bra, kanske för bra? Är jag för positiv? Jag tror ju fortfarande att jag klarar allt som jag klara förut.... När ska jag inse?
Jag hoppas få reda på nåt snart så jag slipper gå och vänta och oroa mej.
Och ja just de, det är vitt ute igen och gubbens bror ska ut och ploga.....