Sista semesterdagen

Idag är sista dagen på min semester, gubben har redan jobbat två veckor. 

Lite ångest har jag, men det brukar va värst innan. Bara man kommer dit igen sitter rutinerna som de ska. 

Solen skiner och jag hoppas den gör det hela helgen. 

Fast sen är det bara 6 veckor innan jag tänkt gå ner i arbetstid innan bebis kommer. Som verkar gått från storlek mört till mindre gädda i magen med tanke på aktiviteten! 

Mina sockan Anna blev klara på fyra dagar och jag är jätte nöjd. Antingen ska jag ha med dom på BB eller så blir dom en av få julklappar iår. 

Sista veckan har jag varit deppig till och från, trött och så men jag hoppas det ordnar till sig när jag börja jobba igen. 

Hemma bäst

Vi har varit hemma hos mamma och pappa några dagar även fast jag nog helst bara velat vara hemma och sova. 

Fick träffa bror och det är alltid trevligt, tyvärr fick jag ställa in resan och mötet med fina vänner men de vet varför. Och jag hoppas det blir fler möjligheter! 

Annars stickar jag en del, vilar (sover) äter gott och tar hand om mig, magen och gubben. 

Det rumlar ganska mycket och ofta nu och vi funderar varje dag på hur skrikis ser ut. 

Nytt år, nya möjligheter?

Jag är nog inte ensam om att ha det som rubrik, 

Och varför är det alltid vid nytt år vi tänker att vi är på noll?

Kan vi inte göra det när vi fyller år, vid midsommar eller varför inte 12 april? 

Det är ju ändå jag som bestämmer.

Nyår 2013 skrev jag som en krönika där jag berättade om mig och vad jag gått igenom de senaste åren, hur bra året varit och att jag önskade ett till sånt år. Så blev det inte. Det har varit både bra och dåliga dagar även om de dåliga övervägt. 

Det här året ligger ännu bara i sin linda, men det känns ändå som jag är kvar i förra året, att jag inte är klar där. 

Ni som spinner vet att när garnet brister och man sitter med fibern kvar i handen utan att den är fäst vid rocken eller sländan, då måste man stanna. Andas, leta sig tillbaka och börja igen. 

Ibland gör man det direkt, ibland gör man det i vrede, ibland händer det att man måste gå ifrån för att på nytt känna suget att återvända och göra klart. 

Min fortsättning kommer ha ett slut, men hur det slutar vet vi bara i slutet. 

Tack fina Manduzana för det fantastiskt fint färgade fibern jag fick specialbeställa i höstas ❤️

On hold

Ja koftan har det blivit stiltje på efter att jag provat den och den är för trång i ärmarna :( typiskt mig!

Bara knäppkanter och halskant kvar. Jag gör nog färdigt den för mönstret är så fint! 

Och jag har redan skickat efter garn till en ny kofta, det lutar åt att det blir en i samma mönster men ett par storlekar större ;) och gul istället.

Resten av livet ligger oxå i träda, men det blir bättre vad det lider. Eller hur man ska säga. Man ska väl inte ge upp?! 

Dagarna går efter varandra

Just nu hankar sig livet fram av olika anledningar. 

Ibland händer det mer och ibland mindre. 

På senaste tiden har vi haft en del besök och varit besökare. 

Senast i söndags var en kär vän och hälsa på tillsammans med sin sambo, dagen innan var jag och maken på middag. Och en vecka innan det var pappa här över natten och andra vänner hälsa på på dagen. 

En del besök beror väl på att jag fyllt år. 

Har fått fina saker av maken, släkt och vänner. 

Tänker på mitt kalas jag hade i september och tar styrka från det, önskar att det kunde ske oftare att man får träffa likasinnade bästa vänner. 

Jag hoppas jag snart kan få komma upp från under isen, men tills dess är det bäst att inte släppa taget. 

Tiden går fastän jag står still

Har haft två fina dagar nu och det känns som det var ett tag se .

Har promenerat, lagat mat, bakat och tagit hand om en del skörd. 

Stickat och myst med guben och djuren. Hyrt film, vilket man gör för sällan. 

Annars har jag mått rätt skit faktiskt. Min make beskriver mig som likgiltig och tom.

Men jag hoppas det är övergående och att jag får fler dagar som är lätta att leva. 

En dag på stan

Idag var jag och en kollega på stan och shoppade.

Jag trodde aldrig jag skulle orka så länge som jag gjorde och inte heller att jag skulle komma hem med så många bra köp, tillochmed nya jeans!

Kändes som jag var vem som helst, de andra människorna som handlade och trängdes bekom mig inte. Jag fick inte heller ont vare sig i huvud eller fötter. 

Men nu är jag trött, men skönt trött. 

Har rensat ut lite gammalt och tagit en folkis, livet just nu känns bra gött! 

Ett minne

För 16 år sedan gick min mans pappa bort i en hjärtinfarkt.
Det finns inte mycke kvar av honom tyvärr i minnen och saker.
Men när jag förra året gjorde den här upptäckten i huset bredvid vårt så blev jag glad.
Där fanns hans namn skrivet på väggen i blyerts.
Förstår inte varför jag väntat så länge med att ta ner tapetbiten och rama in den, men nu finns den inne hos oss.
Tack för att du gjorde min man till den han är idag Birger.

Livets vändningar

För två år sedan då var jag i Rättvik.
Genom Stickcafe online på Facebook hade jag fått reda på att det skulle vara en kurs i tvåändstickning där. Stickamera skulle anordna med Dödergök som lärare.
På vinst och förlust anmälde jag mig och tog min bil dit. Köra långt va inte min grej då jag inte hade haft körkort så länge. Samtidigt hade jag nyss fått reda på min diagnos, bipolör, vilket senare skulle fyllas på med en till. Social fobi.
Körningen gick bra och när jag stiger in i restaurangen där vi skulle mötas ser jag en massa glada ansikten och händer som håller mjukt garn.
Klart jag va nervös men när man möts av det så släpper mycket, man tänker genast stickning! Inte: vad har du för frisör eller puder.
Det blir nåt helt annat.
Resten är väl historia. Jag har varit på både stickmys, kurser och läger.
Fått massor utav nya vänner, vänner jag inte trodde fanns för mej. Och jag för dom.
Undrar ibland hur det skulle vara nu om jag inte hade åkt dit idag för två år sedan...
Men jag åkte och det är jag otroligt glad för!
Jag hoppas jag inspirerat er liksom ni inspirerat er.
All makt åt stickning, vår befriare! (Iaf min)

Tulpaner

Kan man säga att vi går mot vår, ljusare tider, när man kan njuta av en bukett tulpaner?
Jag hoppas du har mycket tulpaner omkring dig Harry där du är :)

Rapport

Nu har jag varit på min praktik i två veckor, eller ja två av mina veckor dvs tre dagar per vecka. Det går fortfarande bra och jag trivs.
Har känt att det här är väl ingen match! Men har hållet mig till timmarna och inte jobbat för fullt utan tagit det i min takt. För jag vill verkligen inte gå för fort fram och sen störtdyka och va på noll igen.
Jag har fått klistrat kuddar och hällappar i slippers, det kan va lite trixit men jag hittar väl bra snitts efter några hundra ;)
Tjejen som jag jobbar med stickar oxå! Jag blev jätte glad när jag hörde det.
Och hon har allt roligt kvar, enligt mig, som att sticka spets, ravelry, uppifrån kofta, magin lopp och en massa annat! Tänk att jag kanske få visa nåt :)
Sa att hon gärna fick komma och bara fika eller ha sticket med, jag hoppas hon kommer :)

Jag har faktiskt varit ute och promenerat en del, vilket känns jätte bra :) Just idag är det över 20 minus så jag tror jag stannar inne. Hoppas det blir varmare i helgen så vi kan ta en prommis.

Annars har nedräkningen börjat för Stickmyshelgen i Rättvik nästa helg :) jag läääääängtar! Det ska bli så kul att träffa lite vanligt folk och tanka energi :)

Nya oskrivna sidor

Idag skedde det som inte hänt på mycke länge, jag skulle jobba. Eller praktik är det men jag ska ju i princip vara som en vanlig anställd.
Knappt sovit nånting inatt, vridit och vänt.
Jag gjorde allt som vanligt imorse, mata hundarna och ut med dom, göra och äta frukost ihop med ett avsnitt Desperate housewifes.
För att inte tänka för mycke och jaga upp mig så tog jag mig ut på en prommis. Till på köpet fick jag solstrålar på mej oxå.
Jag åkte ner till fabriken och det har gått hur bra som helst. Jag är stolt över mig att jag faktiskt varit öppen och inte rädd. Jag har pratat, berättat och frågat.
Mina uppgifter idag var att ta ur läster på clogs, sätta i en etikett i samma skor och sedan ta bort överflödigt lim.
Efter fikat kom chefen och sa att jag nog kunde få göra en design på ett par små barntofflor, hur coolt är inte det?
Att få göra en egen accessoar och sätta på ett par tofflor, stickat eller virkat :)
Jag sänkte dessutom medelåldern med 25 år oxå ;)
Summasumarum är att jag tror verkligen att jag kan trivas där :) och att jag idag har känt mig som en "vanlig" människa och det har jag inte gjort på många år.

Ett nytt år

Många har skrivit en resumé för hur förra året var, men det tänker jag inte göra.
Jag vill se framåt även om igår och idag har varit en skitbörjan på ett år.
Ser fram emot Stickmyset i Rättvik nu först, då jag ska tanka energi som tusan!
Och sedan att jag ska komma tillbaka mer än förra året, på måndag börjar jag min praktik och är så nervös. Men jag ska klara det med.
Inte att förglömma, att jag vill bli mer hälsosam. Inte banta! Utan bli hälsosam och göra bättre val.
Sedan kommer det att kilas in massa små saker så att helheten inte blir för gles, det är dom som brukar kunna göra det hela alldeles underbart!
God fortsättning!

Docksta sko

Idag var jag ju på studiebesök, det var skönt att det var så nära för lite slirigt var det i snön.
Jag hade hunnit bearbeta paniken en del och det kändes skoj och pirrigt att åka dit.
Väl där fick vi ett bra mottagande och en grundlig genomgång av både bakgrund och hur det såg ut nu. Kolla runt bland maskiner, sulor, skinn och stansar.
"När jag började för en massa år sedan sa han som visade mig runt att det här med att stansa är som att baka pepparkakor" sa en kvinna som skulle gå i pension snart.
Det kändes helt ok att vara där trots att medelåldern är lite högre, fast jag blir ju äldre oxå. Ljudet va inte för högt och det finns ju alltid hörselkåpor att ta till. Man blir inte svetsad till en och samma plats, utan lite flexibelt. Det både skrämmer och lockar.
Det känns absolut som jag vill ge det en chans och funkar det inte är det ju helt ok, men tänk att få göra ett snyggt hantverk som kanske resulterar på Kungen i Stockholms fot, för skofabriken är Kunglig Hovlevrantör, coolt va?

Shit!

På torsdag är det time, jag ska ut på mitt första studiebesök för en eventuell praktikplats.
När jag fick reda på det idag blev jag otroligt nervös och panikkänslorna kom sköljande över mig, vilket dom inte gjort på länge.
Kände på en gång att det inte är nån idé, han kommer se ner på mig och sen kommer hela byn veta om allt....
Fast jag skäms ju inte för min diagnos, så varför ska jag bli nervös?
Alla behöver hjälp nån gång i livet och ser han inte mina tillgångar så är det hans förlust. Jag är så bra jag kan vara, just nu, och vill utvecklas.
Men man är ju så inkörd med att man inte ska vara förmer än nån annan och man ska ju absolut inte vara bra på nåt!
Hur ska man då kunna sälja sig själv?
"Jag är ett psykfall som är ofta sur och trött, virrig och ganska dålig på det mesta"
Nä så illa är det väl inte, men vart ska man börja? Vad inleder man sitt personliga brev med? Och vad ska jag lyfta fram? Nån gång får man väl svar på det oxå, och på torsdag tar jag mina första steg igen. Det känns oerhört jobbigt, nervöst och skitspännande!

Att ta ett bad....

Äntligen fredag! Fast jag har en sak planerad på en hel vecka känns det ändå speciellt när mannen skickar sms och säger att nu är det helg!
Vi hade planerat att gå på badhuset idag, vi gillar båda att bada och i sommar blev det inge bada alls för det va så hiskeligt kallt i vattnet!
För att bada på badhus krävs nog att man ser ut som alla andra där, det vill säga har badkläder. Det hade vi inga.... eller iaf inga som passade på de kroppar vi numer har.
Så vi packade och for för att först köpa badkläder och sedan bada.
När vi kommer till stan finns det inga parkeringsplatser, what so ever! Så vi tänker att om vi tar en sväng på ÖoB först så har det nog lugnat sig sen.
Vi åker på ÖoB och har det trevligt, fyndar lite och sen kollar vi stan igen. Nu får vi plats och så börjar letande efter badkläder.
Jo då det finns massa, men i vilka prisklasser sen. Vi flänger runt och har oss så när vi väl har fått åt oss bra badkläder som vi är nöjda med är vi oxå så trötta att bada känns inte lockande.
Jag oroar mig för vissa saker och mannen oroar sig för andra, så vi triggade väl varandra lite oxå.
Så kontentan av det hela, det blev badkläder men inget bad. Fast nästa gång slipper vi ju att leta badkläder innan och kan bara åka till badet direkt. Då tror jag det går bättre.
Hälften vunnet, kan jag tycka :)

Och apropå vinna, så vann jag ju helt underbara halvvantar hos Manduzana som hon stickat.
Dom blå är MINA! Och de satt som en smäck!
Tjuvlånar en bild av henne ;)

Personal strategerna

Nu har slussandet börjat för denna gång och idag var första dagen hos Personal strategerna som är en form av jobbcoaching. Jag är fortfarande på Startpunkten två dagar i veckan månaden ut. Det känns bra att det blev en sån övergång.
Jag har en äldre kvinna som är mjuk och trevlig, pratar ganska mycket men det gör att jag pratar oxå.
Idag var det en två timmar långt samtal kan man säga, jag fick berätta vart jag kom ifrån, hur jag kom hit, vad min problematik är osv. Det kändes mycket att prata till en vän.
Ibland kom det upp saker som jag inte tänkt på på länge eller inte visste hur jag skulle formulera, men det löste sig oxå. Det märks att hon varit med en del och har utbildning.
Visst känns det skrämmande att man snart faktiskt ska ut på arbetsmarknaden igen och presentera sig med CV och liknande. Men det känns oxå roligt, spännande och jag vill ju ha ett jobb igen. Inte fulltid, men ett jobb jag kan tänka mej att ha en längre tid.
Jag hoppas det finns ett sånt jobb här nånstans för mej.
När jag kom hem så blev det faktiskt en lur på soffan, och det är länge sen det hände. Visst vilar jag och varvar ner efter jag varit på Startpunkten oxå men att behöva sova en stund va länge sen.

Mitt i allt så har jag ju fått byta min antidepressiva för ca 2 veckor sen. Och om jag är i en topp eller om jag faktiskt mår bättre på denna variant är för tidigt att säga. Men jag hoppas ju så klart att jag bara mår bättre :)
För övrigt idag kokar jag sylt, gubben vill ha med rulltårta till sina arbetskompisar imorron :)

En liten flört

När  vädret känns trist och det småregnar ute, man är på väg till jobbet, då kan man få en glad överraskning efter vägen.
Eller när man efter en dags syande är på väg hem, man är lite mosig i huvet och trött, då kan man få en skymt av en läckerbit.
Man tänker, nä det är säkert inte han... Man kommer närmare och det pirrar till i magen, spritter i hjärtat och mungiporna åker upp, jo det är det!
Smäckra linjer, mörk och lite mystisk. Som en tjuv om natten när det är mörkt ute.
Jag blir till mej i trasorna, vinglar med bilen och tappar fart.
Mmmm, en mörk läckerbit helt enkelt.
Tänk att man kan ha en flört med en svart Scania med flashiga lysen!

Hur det gick

Tack för era fina kommentarer, dom värmer som den varmaste glöd :)
Mötet gick bra, men jag svettades och kom på den ena mer dräpande kommentaren än den andra om nån sa nåt om ditt eller datt.
Behövde inte använda nåt av de jag förberett, utan min handledare stöttade mig jätte fint och min kontakt på AF var väldigt trevlig och tillmötesgående idag.
Den nya kontakten på FK var en färgstark kvinna kan jag säga, men lugn och såg mycke trevlig ut. Det hinns ju inte med så mycket på dessa möten mer än att man skriver på nåt papper (alltid dessa papper man ska skriva på om allt) och så hur vi ska gå vidare och datum för nytt möte. Som det ser ut nu går jag min sista vecka på Starpunkten vecka 41. Känns sorgligt, men känns bra att jag hinner förbereda mig för det.
Kommer nog sakna Startpunkten lite, fast jag var skeptisk till det först oxå. Fast man kan ju alltid hälsa på :)
Och jag belönade mej med en vaniljmunk när jag åkte hem ;)

För länge sen...

Nu var det ju ett tag sedan jag uppdaterade om hur det va med saker förutom sticket och garnet.
Är kvar på Startpunkten där jag skulle få vara från i början av sommaren. Jag sitter på textil avdelningen och syr bland annat gardiner, rullgardiner och dukar till ställen inom kommunen. Vi har jätte fina tyger och vissa är mer svåra att sy i än andra. Vi är mest kvinns där, men nu är det faktiskt två killar oxå. En kille började innan mej. Han har sån ångest så min ångest är som en fis i rymden. Men vi kommer bra överens allihop tycker jag och jag trivs, det känns skönt att säga att jag har jobbarkompisar!
Fast varje söndag får jag tillbaka den otäcka känslan och vill inte åka på jobbet nästa dag. Men hittills har jag ändå gjort det, utom en dag då jag hade migrän och bara ville gräva ner mig i ett svart hål.
Många skulle flina åt tre dagar i veckan, inte ens fulla dagar, men för mej är det absolut tillräckligt just nu. Jag är som en disktrasa när det är torsdag och jag får helg. Vill ju kunna leva oxå, utanför jobbet, att man ska orka nåt då med.
Imorgon är det iaf nytt möte, har ett varje månad ungefär. Då träffas vi allihop, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och så nån av mina handledare och en till som är mer chefig på jobbet.
Jag hatar det! Jag är så nervös innan, säkert i en vecka om inte mer, känns som man ska få värsta utskällningen och bli nedvärderad till noll igen, för man ska ju inte tro att man får nån hjälp eller att hjälpen bara stoppas i halsen på en. Och man får gå därifrån med gråten i halsen och en stor räkning.
Men så är det ju självklart inte! Jag fattar inte varför jag tänker så eller får sånna tankar.
Tyvärr har jag fått byta handledare på FK, men jag hoppas denna ska vara lika bra.
Jag får helt enkelt gå dit och se vad de säger, jag vet ju att jag inte blir på Startpunkten i evighet, men kanske en stund till... det vill jag....