För två år sedan då var jag i Rättvik.
Genom Stickcafe online på Facebook hade jag fått reda på att det skulle vara en kurs i tvåändstickning där. Stickamera skulle anordna med Dödergök som lärare.
På vinst och förlust anmälde jag mig och tog min bil dit. Köra långt va inte min grej då jag inte hade haft körkort så länge. Samtidigt hade jag nyss fått reda på min diagnos, bipolör, vilket senare skulle fyllas på med en till. Social fobi.
Körningen gick bra och när jag stiger in i restaurangen där vi skulle mötas ser jag en massa glada ansikten och händer som håller mjukt garn.
Klart jag va nervös men när man möts av det så släpper mycket, man tänker genast stickning! Inte: vad har du för frisör eller puder.
Det blir nåt helt annat.
Resten är väl historia. Jag har varit på både stickmys, kurser och läger.
Fått massor utav nya vänner, vänner jag inte trodde fanns för mej. Och jag för dom.
Undrar ibland hur det skulle vara nu om jag inte hade åkt dit idag för två år sedan...
Men jag åkte och det är jag otroligt glad för!
Jag hoppas jag inspirerat er liksom ni inspirerat er.
All makt åt stickning, vår befriare! (Iaf min)
Ha ha! Det var ungefär samma sak för mig när jag åkte till Fattigskogen första gången. Hade precis gått in i väggen med allt vad det innebär, min resekompis hade dumpat mig och där stod jag ensam och kände ingen. Fast det var ju inget problem. Och det har ju gett så jäkla mycket! Kram på dig! Saknar dig! (För många normala människor häromkring ;)
SvaraRaderaJag är så glad att jag vågade åka till Fattigskogen och göra samma upptäckt som du! Jag är så glad över att jag har fått lära känna dig, du underbara människa!
SvaraRaderaÄlskade fina vän! Mitt liv blir aldrig detsamma igen sedan du kom in i det. Tack och lov!
SvaraRaderaJag äskar dig! Snart ses vi!
Det är definitivt nåt magiskt över stickläger och -träffar! Samma gäller stickmänniskor ;) Garnet och kärleken till stickningen förenar, oberoende bakgrund, vilket är jätteskönt!
SvaraRaderaSäger som Ulrika, älskar dig och snart ses vi!!
Finaste Johanna! Jag kan inte annat än hålla med de övriga. Att ha fått lära känna dig är en vinstlott! Det var likadant för mig, åkte iväg på stickläger utan att känna någon och det var början på något nytt även för mig! Kram <3
SvaraRaderaÅåå, blir alldeles varm i hjärtat när jag läser inlägg och kommentarer. Nu längtar jag ännu mer till Docksta och Fattigskogen och ER!
SvaraRaderaDet ÄR nåt speciellt med garnnördar!
Kramar!
/Ann-Britt
Jag håller med fullständigt...diagnos eller inte! Jag har ingen...är bara "allmänt knasig"... Och stickningen för människor samman...oavsett ålder, yrke osv. Det är ett fantastiskt fenomen! Och Johanna....sluta aldrig att vara du....du är fin och fantastisk!
SvaraRaderaÅ finaste Johanna! Nästa gång vi ses ska vi kramas extra mycket. Som jag tycker om dig fina starka ärliga människa!
SvaraRadera<3
SvaraRadera