Tiden går

Även om jag och Daniel inte uppmärksammade högtider nåt speciellt egentligen så känns inte den här dagen som vilken som helst.
Nu har det gått ungefär lika länge som Hjalmar bodde i min mage, det är drygt nio månader sedan jag kramade, pussade och fick ligga intill den mannen jag valt att säga ja till i kyrkan. Säga jag älskar dig och få höra det tillbaka, fastän skalet på människan som sa det inte alls överensstämde med bilden av mitt livs stora kärlek. Men lugnet han hade i ögonen kommer jag aldrig glömma, han gjorde mig trygg in i det sista. Den dagen va han redo, han va klar. Och visst vet jag vem som kom och hämtade honom, som sa att nu kan du släppa taget.

Strax innan samtalet kom hade Hjalmar kommit över i min säng, för då sov han en del av natten i egen, och jag tror att det va ungefär samma tid som Daniel fick slippa ifrån sina smärtor.
Första samtalet klickade jag bort. Men nästa tog jag.
Han hade somnat in, stilla men ensam. Jag hade ingen chans att åka in till sjukhuset och ta farväl, men jag tror inte jag hade gjort det även om jag hade kunnat. Att få ha kvar bilden som han såg ut för mig och inte en bild där han ligger stilla, orörlig och kall med ett tänt ljus.
Att ha ett barn att krypa intill efter beskedet och veta att det här barnet måste jag kriga för, det har gjort att jag orkat och orkar.
Hade det bara varit jag själv hade jag lagt mig ner, struntat i allt. Men nu är vi ju två, där jag ska vara den som skyddar, fast Hjalmar skyddar mig på sitt sätt utan att han ännu vet om det.

Efter att jag fått samtalet fick jag meddela vidare. Till Daniels bror och syster. När det en timme senare låg ute på facebook trodde jag inte mina ögon, det kändes som ett hån. Alla sörjer vi olika men just det har varit magstarkt. Inte värdigt.
Att scrolla genom feeden på fb och se att hans bild kommer upp med en text om att nu är han död, det vill jag inte att nån ska få uppleva. Inte så snart efter beskedet.

Jag vill inte att alla minnesdagar och högtider ska bli sorgliga, nej vi ska hylla Daniel eller alla andra som inte finns här hos oss, istället. Hylla med glada minnen, tokigheter och kärlek. Glöm aldrig kärleken.
Då som nu föralltid.