Brevet

Medans Daniel låg inne på sjukhuset skrev han brev.
Brev till sin mamma, sina syskon och syskonbarn.
Ett brev till Hjalmar som han får läsa själv när tiden kommer.
Brev till sin chef som oxå är kusin, som jag är oerhört tacksam för att han har sina anställda försäkrade.

Och ett brev till mig. Mitt brev är ännu oöppnat, likaså Hjalmars.
Brevet finns där och jag vet inte om jag ska öppna det, när jag ska öppna det. Men tiden kommer nog när det känns rätt, rätt att få läsa hans små kråkfötter till bokstäver som började hela våran resa. Vi möttes ju genom en kontakannons och vi skrev riktiga brev en ganska lång tid innan vi tog vid med sms och msn, att vi till slut sågs och sen blev det ju mer telefonsamtal.
Han åkte 30 mil för att träffa mig första gången, tre timmar satt vi och pratade och fikade. Sedan åkte han 30 mil tillbaka. Och där i mörkret innan han satte sig i bilen pussades vi för första gången.

Nåt slags besked

Daniel fick påse på magen, och den nya läkaren tyckte det va konstigt att han inte fått det tidigare eller begärt det själv. Men hur ska en veta att det är så illa att det behövs om läkaren tycker allt ser bra ut och en själv tycker vardagen är helt ok med vad den en gång var?
Sån fantastisk grej det här, påse på magen, att det går och fungerar så bra! Iaf för Daniel.
Sedan blev det för honom att åka upp till Umeå för att få ta bort tumören som växte på tarmen, han skulle vara en mycket bra patient för operationen.
Dom öppnade och stängde i princip. Öppnade hela buken och spolade med varm cytostatika.
Tumören hade spridit sig till bukhinnan så Umeå kunde inte göra mera. Han skulle få åka hem och läka, vänta på besked från ett större sjukhus för en operation.
Såret läkte jätte fint och vi hann vara familj ett tag. Han byggde, körde traktor, lekte med Hjalmar och vi hade det fint.

Han fick tid på Karolinska för operation, några veckor efter den första bara. Han åkte själv, jag hade ingen möjlighet att följa med eftersom nån måste vara hos Hjalmar oxå.
Det har slagit mej nu hur fruktansvärt rädd han måste varit, vilken ångest han bar på. Men för att skydda mej och i långa loppet hela vår lilla familj sa han inte mycket om den. Men han pratade bla med våran fantastiska präst om det, så han höll det inte inom sig.
På karolinska öppnade dom buken igen, i ungefär samma snitt, och stängde. Det hade spridit sig för mycket för att ens kunna göra något. Så planen blev att komma hem, läka det nya såret och sedan börja med cellgifter för att minska på tumörerna och sedan kunna operera.

Den första tiden hemma va helt ok och vi kunde göra saker, och Daniel kunde pyssla själv. Men såret ville inte läka, kanterna gick mer isär än ihop. Han hade ont, magrade men höll hoppet uppe. Men när han oxå fick feber och fick åka in med ambulans och va inlagd långa tider så började det bli otroligt jobbigt. Min räddning heter Hjalmar, hade inte han funnits då och nu hade nog även jag valt många saker annorlunda.
Daniel fick cellgifter en gång, men efter det va han i för dåligt skick för att få det. Kroppen krympte medans magen växte. Han hade mycket vätska och blev tömd på flera liter, 10 liter första gången, flera gånger. Jag brukar tänka att han såg ut som en badboll med stickor till armar och ben.
Sista månaden låg han inne och det blev tal om att han skulle flyttas till ett hem. Daniel ville inte komma hem, och jag visste inte om jag skulle kunna ha honom hemma. Ingen av oss ville att Hjalmar skulle behöva ha som ett sjukhus hemma och Daniel ville inte ligga oss till last.
Förstår att det låter hemskt i era öron att vi inte ville vara tillsammans hela tiden den sista tiden. Det ville vi ju på ett sätt, men jag tror att det hade gjort det ännu jobbigare för oss alla.

Vi pratade tidigt i den här processen om det jobbigaste, om det skulle hända vad gör vi, hur gör vi. Vad är viktigast, vad sköter sig själv, vem tar vi till hjälp osv.
När vi sågs, jag och Daniel, en vecka innan han gick bort så hade det kommit ett lugn i hans ögon och i hans kropp. Och jag minns hur han sa att nu lämnar jag över Hjalmar till dig för jag kan inte vara en pappa nåt mera nu. Det gjorde ont, för han kommer ju alltid vara Hjalmars pappa, alltid.
Att vi sågs alla tre sista dagen i hans liv va fint, jag behöver inte tänka att faan varför åkte jag inte och besökte honom igen och igen. Och att avskedet inte va hej då, utan: vi ses på onsdag.

Min man skulle fylla 34 år, men han fick somna in dagen innan. Den första maj 2016 tog det slut på hans onda och svåra tid. Det tog knappt 6 mån från att karusellen börja tills att han tog sina sista andetag. Det gick otroligt fort, jag tror inte jag hann med. Fast ändå tycker jag att jag gjorde det. Sorgen har bara börjat och än är det mycket att ta hand om, inte bara ta hand om mig och Hjalmar, fast det är ju det viktigaste.

Knyta ihop

Det blev ju som ett blogguppehåll strax innan Hjalmar kom till världen. Och en hel del har ju hänt tills nu.
Två veckor innan beräknad förlossning väcktes vi av att grannarna bankade som tokiga på våran ytterdörr, vi visste ju inte att det va grannarna, men Daniel gick skyndsamt ner för att kolla vad det var för ståhej.
Det brann. Vårat stora uthus var på väg att brinna ner för oss.
Daniel kastade sig ut under en hel rad med svordomar, jag vaggade nerför trappan och kikade ut och fick se hur elden åt sig fram. Paniken, skriken och sedan lugnet. Jag måste hålla mig lugn för livet jag bar på, så jag inte skulle börja föda.
Då gick elen och vattnet försvann. Jag gick upp för att klä mig och ser hur Daniel med handkraft sliter ut släpvagnen ur garaget efter att han lyckats flytta våran bil.
Jag fick reda på senare att han efter det gått in för att försöka köra ut traktorn men nästan mist livet pga hetta och rök.
Bilen och släpet va det enda vi hann få ut, i hela stora byggnaden.
Inte bara det materiella försvann med alla lågor, alla minnen. Minnen som Daniel hade med sin pappa, som kom fram och gjorde sig påminda genom flera av sinnena.

Jag sov men Daniel höll koll ihop med alla brandmän som va här hela natten.
Det finns så mycket detaljer att skriva om. Hur bra och fin hjälp vi fick av flera medans andra tyckte att det var mer synd om dom. Hur folk dagen efter kommer och ställer sig och tittar på det som är kvar, men inte bemödar sig att fråga hur vi mår fast vi står intill.
Det va en jobbig tid men samtidigt väntade vi ju vårat första barn, som kunde komma närsomhelst!
Vi fick snabb hjälp med att få tillbaka elen, det tog ca ett dygn.
Vattnet, som nästan hela byn har samma, tog tre dygn att få tillbaka. Sedan tog det lite längre tid med att få ny värmeförsörjning. Vi valde att borra bergvärme, och det har vi inte ångrat.

Så tre veckor efter branden tyckte Hjalmar det va dax att komma. En dag efter beräknad tid från Umeå och en vecka över tiden enligt ultraljudet.
Skolboksexempel egentligen, vattnet gick och värkarna kom nästan på en gång. nio timmar senare är han ute. Jag förlorade en del blod och fick dessutom åka ner på operation, men det gick bra.
Två dygn på BB och sen åkte vi hem och min pappa va den första att se och hålla Hjalmar.
Jag va galet trött pga så lågt blodvärde, vilket inte va en exemplarisk start för oss. Daniel översåg bygget och byggde själv på en ny lagerbyggnad. Så jag och Hjalmar va själva för det mesta även om Daniel bara va ett stenkast bort.
Det va jobbigt, av många anledningar. Första tiden va verkligen inte rosenröd för oss, den där första bebistiden då man ska vara i en bubbla.

När Hjalmar hade blivit åtta veckor blev jag inlagd. Det behövdes verkligen. Jag hade rasat i vikt pga stress och amning. Valde bort att äta för att ta hand om Hjalmar istället för han gnällde och va onöjd väldigt mycket. Sov sämre såklart men det hade jag ju räknat med, men att knappt hinna kissa för att jag va så stressad är inte sunt. Jag va inlagd två veckor med permis över helgen. Att komma hem då den helgen va som att börja om, med allt. Jag kunde inte hålla mitt eget barn, hur skulle jag bete mig vid matningen osv. Det jag verkligen visste var att jag ville leva, leva ihop med min familj.
Det var verkligen en karusell, som vi kanske kunde ha sluppit om psykvården fångat upp oss tidigare, trots extra koll. Eller en bättre plan innan förlossningen. Man kan spekulera mycket om det här men det blev bra till slut, tack vare snabbt agerande när det väl gällde.

Vi delade mycket på allt vad gällde Hjalmar, fast vi delade ju på det mesta innan oxå. På natten bytte en blöja medans den andra gjorde ersättning. Varannan nattning, fast jag fick nog fler långa sovmornar är Daniel eftersom han visste att jag uppskattade det.
Vi gjorde mycket saker tillsammans när vi va tillsammans, bilresor, loppisar och promenader. Hjalmar fick en fin första sommar och vi började äntligen komma till ro i det här med att vara föräldrar. I början på vintern började han på förskolan och det gick väldigt bra tycker jag. Visst va det gånger man inte ville gå därifrån eftersom han var ledsen, men när man sen fick höra att det gick över när han såg bilarna eller böckerna så kändes det ändå ok. Dom filmade även så vi verkligen fick se att han lekte och tyckte om att vara där.

Daniel skulle in på rutinkoll för sin diagnos ulcerös colit. Det resulterade i en massa fler prover och undersökningar. Och jag tycker att vi inte riktigt fick nån reda i det där i början, det bara gjordes och inte mycket sades.
Fortsättning i nästa inlägg.

Tiden går

Även om jag och Daniel inte uppmärksammade högtider nåt speciellt egentligen så känns inte den här dagen som vilken som helst.
Nu har det gått ungefär lika länge som Hjalmar bodde i min mage, det är drygt nio månader sedan jag kramade, pussade och fick ligga intill den mannen jag valt att säga ja till i kyrkan. Säga jag älskar dig och få höra det tillbaka, fastän skalet på människan som sa det inte alls överensstämde med bilden av mitt livs stora kärlek. Men lugnet han hade i ögonen kommer jag aldrig glömma, han gjorde mig trygg in i det sista. Den dagen va han redo, han va klar. Och visst vet jag vem som kom och hämtade honom, som sa att nu kan du släppa taget.

Strax innan samtalet kom hade Hjalmar kommit över i min säng, för då sov han en del av natten i egen, och jag tror att det va ungefär samma tid som Daniel fick slippa ifrån sina smärtor.
Första samtalet klickade jag bort. Men nästa tog jag.
Han hade somnat in, stilla men ensam. Jag hade ingen chans att åka in till sjukhuset och ta farväl, men jag tror inte jag hade gjort det även om jag hade kunnat. Att få ha kvar bilden som han såg ut för mig och inte en bild där han ligger stilla, orörlig och kall med ett tänt ljus.
Att ha ett barn att krypa intill efter beskedet och veta att det här barnet måste jag kriga för, det har gjort att jag orkat och orkar.
Hade det bara varit jag själv hade jag lagt mig ner, struntat i allt. Men nu är vi ju två, där jag ska vara den som skyddar, fast Hjalmar skyddar mig på sitt sätt utan att han ännu vet om det.

Efter att jag fått samtalet fick jag meddela vidare. Till Daniels bror och syster. När det en timme senare låg ute på facebook trodde jag inte mina ögon, det kändes som ett hån. Alla sörjer vi olika men just det har varit magstarkt. Inte värdigt.
Att scrolla genom feeden på fb och se att hans bild kommer upp med en text om att nu är han död, det vill jag inte att nån ska få uppleva. Inte så snart efter beskedet.

Jag vill inte att alla minnesdagar och högtider ska bli sorgliga, nej vi ska hylla Daniel eller alla andra som inte finns här hos oss, istället. Hylla med glada minnen, tokigheter och kärlek. Glöm aldrig kärleken.
Då som nu föralltid.

Är det nån som finns kvar?

Jag har funderat ett tag på att ta upp bloggen igen,
men är det nån kvar av mina läsare?
Fast å andra sidan är inte det det viktigaste i det här fallet då jag tänkte ta upp bloggen mer för mig själv, som en terapi.
Att få skriva ner tankarna, minnena och bearbeta det som hänt.
För satans jävlar vad det har hänt mycket, ibland förstår jag inte hur jag fortfarande har sinnet i behåll och står upp.
Bearbeta mig mot ljuset, inte bara i sinnet utan även mot den ljusare årstiden, eller årstiderna faktiskt.
Jobba mot att äntligen få stänga en port och öppna en dörr, en dörr som jag länge velat kunna öppna. En dörr som kommer bli jobbig att öppna medans porten mer blir en välsignelse att få stänga.

Så den som vill får vara med mig i vardag, minne, glädje och sorg.
Kanske det blir många inlägg, kanske det bara blir nåt enstaka.

Idag är det fredag och hela helgen framför oss!

Igår hade jag och gubben femårig bröllopsdag, träbröllop. 

Tänk att det redan gått fem år sedan vi sa ja i kyrkan. Och att vi snart ska få vårat första barn. Otroligt! 

Vi firade med mycket god mat och en film, alldeles lagom firande i vår smak. 

Idag har vi hämtat vagnen vi beställde och den blev precis så snygg som vi trodde. 

En brun liggdel och en mörk turkos till sittdel, så snyggt! 

Tänk när vi kan lägga ner bebis i den första gången. 

Samlar D-vitamin

Solen skiner fortfarande och det är härligt! 

Utom att luften på jobbet verkligen står still och alla blir långsamma och svettiga, särskilt jag ;) 

Har rotat fram fler lediga dagar så jag kan börja dra ner en dag i veckan redan nu nästa vecka! Jag tror det kommer behövas, men det är ändå skönt att få ha nåt att göra ett tag till. 

Sedan nån dag har jag tänkt mycket på blöjor, finns ju en djungel! 

Man få väl köpa hem några olika och se vad som passar oss, och såklart har vi en del tygisar oxå. 

I helgen åker vi till mamma och pappa, det ska bli kul. Kanske det äntligen blir ett dopp!