En om dagen,
Det här uppröd mig:
Det kan vara ganska så mycket emellanåt, och ibland ingenting.
Men såklart orättvisa, mot djur, människor, äldre, barn och alla där emellan.
Att säga att nån annan inte är lika mycket värd, enligt mig har alla lika värde. Vare sig man är 100 år gammal, eller funktionshindrad eller en liten hund.
Jag vet en gång som nästan fick mig att gråta för att det gjorde så ont i hjärtat och gjorde mig så arg att de kom rök ur öronen.
Vi sitter på McDonalds och har ganska så god uppsikt över hela lokalen, bland annat toaletten och dörren ut.
Då kommer en familj, mamma pappa, en flicka och en mindre pojke. Pappan buttar flickan in genom dörren, hon ser ledsen ut. Han fortsätter butta på henne i riktning mot toaletten, då ser vi att hon troligen har ett funktionshinder och att hon har kissat på sig. Hon hänger inte riktigt med och hon ramlar nästan när pappan återigen buttar in henne genom tolattedörren.
Sedan hör man det pratas där inne, de kommer ut och så samma visa igen. Men nu är flickan ren och torr iaf. Men pappan väldigt arg och så går de igen.
Det gör mig så ont. Familjen var inte svensk utan utlänsk, men det skulle ju lika gärna kunnat vara en svensk familj.
Varför är handikapp fortfarande så fel i folks ögon?
Jag brinner för funktionshinder i alla former, och tycker nån att jag stirrar r det inte för att jag tycker det ser konstigt ut utan för att jag är nyfiken och intresserad av vad för funktionshinder personen har. och speciellt barn.
Man kan prata länge om det här, men risken finns att det aldrig tar stop.
Men ni vet på ett ungefär vart jag står i det här :)