måndag 21 februari 2011

Helgen som var

Det har i princip varit ännu en smärtfri helg, tills igår när jag skulle sova.
Men i lördags va allt ganska bra, fortfarande dödenstrött efter fredagen. Jag låg mest och kollade tv, olika serier blev det. Mannen va ute och fixa som han alltid gör med olika saker :) Känns skönt bara han är hemma.
På kvällen så va vi bjudna till vänner på mat, och vilken god mat det va!
Drack några öl och blev nog ganska rund under fossingarna. Ville aldrig att kvällen skulle ta slut.
Söndag ville samma vän att vi skulle åka till stan och kolla efter kläder åt henne för hon skulle ha något kalas med jobbet.
Vi blev borta hela dagen och det va skönt att umgås lite med en jämlike. Jag berätta om hur jag mådde och hon berätta att hon oxå åt medicin i för princip samma sak. Vilket jag inte hade en aning om.
Jag handlade bara en lejongul tröja på HM och sedan en hänge i form av ett hjärta på glitter.
På kvällen umgicks jag med mannen och vi såg film och bara hade det bra. Han hade inte sett I am legend med Will Smith så den fick det bli, den är ju ganska så bra.

Sedan när vi la oss kände jag att jag bara vred mej eller stirrade i taket, och sen kom tårarna och allt bara sköljde över mej som en jätte våg. Mannen höll om mej och strök mej på ryggen. Det är skönt.
Vad skulle ajg göra utan han?
Vi pratade om en massa saker och han sa nog för första gången att jag är sjuk. Han har nog inte velat säga det så innan, mer bara att jag inte kan rå för det. Men nu sa han det.
Funderade på hur jag ska kunna berätta för mamma, men jag tror det får vänta iaf. Jag vet verkligen inte hur jag ska säga....
Det är ju inget att skämmas för men det känns så fel att göra så mot mamma.

Idag blir det nog bara en lugn dag, lite kallt ute och ingen sol.
Gubben kommer hem ganska tidigt, vilket är väldigt skönt. Och idag så ska de flytta närmare så resten av veckan behöver han inte gå upp klockan 4 utan kanske halv sex :)

1 kommentar:

  1. Jag tycker verkligen att du ska överväga att berätta för din mamma. Var beredd på att de som står en närmast kan ibland ha lite svårt med hur de ska reagera. Men din mamma är din mamma och mammor ska kunna få veta utan att man får dåligt samvete. Det ingår liksom i mammans livslånga uppdrag. Jag kan tänka mig att det skulle vara en otrolig lättnad för dig att berätta. Kram

    SvaraRadera